Litterina

det finns kanske ingen morgondag
bara nu och nu och nu


hjärtat är fortfarande bara
en knytnävestor muskel
utan löften

visst
det kanske är så enkelt som
närhet till din hudklädda existens
dina ord och alla jävla meningar


för
jag är i behov av detaljer,
några inre måttangivelser
& undermedvetenhetens black bottom



& jag vill ha dig
här, här, här

med återkomlighetens sötma


med ditt bröst
mot min rygg

fåglarna är galna dessa dagar -
det kanske är kylan

jag fryser mer än utanpå och
har låtit bli att gräva upp galenskap en tid nu


jag tänker tröstande att
jag skriver - alltså finns jag


men faktum är att
jag behöver något fint,
kallpressade kärleksförklaringar
och något heligt

kanske en känsla av att vara speciell
och ett utsuddande av de men som stjäl all energi kvällar som dessa

Han fyller karet med vatten. Mina tårar är inte längre mina. Han klär av mig allt förutom tårarna och det lila sidenbandet som håller min hårknut. Jag knyter inte upp mig.

"du är så vacker då du fryser" säger han och tittar lite för länge på mina styva bröstvårtor. "ibland tror jag att jag skulle kunna älska dig". Hans röst är mörk och stillsam som ett dovt löfte om något jag skulle vilja förstå.

Vattnet fyller karet. Löddret döljer bitar av botten. På botten av mig simmar ett hav. Havssaltet gör karet halt. Han lyfter i mig som ett skötebarn. Ett varsamt barn som vuxit upp. Ett mjukt sköte. Tårarna och vattnet är salt. Han klär av sig allt. Håret bildar mönster. Huden breder ut sig runt kretsloppet kroppen.

Med en sisalvante skrubbar han mitt bleka. Det doftar lavendel och ofrånkomlighet här. Mandeloljan väntar på våra fuktigt varma kroppar. Jag älskar hans omsorg. Jag hatar hans bryr-mig-om-dig-ögon. Jag mjuknar av vattnet. Av skrubbandet. Av längtan.

Den som är solitär blir aldrig lämnad. Att inte öppna sig är att låta bli att öppna upp för mer kalabalik i kretsloppet, för mer kaos i revbensfängelset. Hans omsorg är påträngande. Jag hatar min mjukhet. Att han kan mina soft spots. Att han kan tända spotlights i mina mörkaste skrymslen. Han känner till min kropp utifrån och inåt, hudens vägar och vägen till explosivt.

När han älskar med mig spelar han alltid samma skiva. Samma återkommande musik. Jag vet vad som kommer. Att jag kommer av hans omsorg och behandling. Han äger min njutning och jag avskyr honom för det. Hur han kan öppna mina blygdläppar och läsa mig som en öppen bok jag inte skrivit klart. Hans leende är hemlighetsfullt. Han visar det när jag krampar runt honom gång på gång. Musiken omsluter oss. Jag vill ta tillbaka min hud och sexualitet. Ingen äger någon. Han är min någon.

Efter skrubbandet hör jag musiken svagt från rummet intill. Vad som ska hända är ett självklart jag inte kan säga nej till och innan jag kliver ur karet kissar jag sakta i vattnet. Hans leende sitter gjutet. Det man inte vet lider man inte av. Jag duschar av mig salt och skamlighet. Fuktig av flera saker kryper jag mellan lakan och låter mig bindas fast i en väntan.

Att knyta en knut. Att binda ett trådhjärta. Att vira en filt kring verkligheten som inte finns.

Mandelolja droppar över mig och hans händer smörjer ut min vilja genom rummet. Han knyter en sjal över mina ögon och viskar "inte se, inte röra, ska min söta göra". Min kropp ligger som ett nyutslaget fält. Inget lugn här. Ingen storm. Mitt fält är ett dolt krig. Han kan inte äga mig. Han gör min lust till sin. Jag tänker inte på det.

Hans skäggstubb river mot mina fotleder då han kysser en väg längs min upphetsning. Han är en autostrada rätt in i min kvinnlighet. Jag har en längtan efter kontroll men mitt motstånd är borta nu. Jag ser inget förutom hans leende. Han öppnar min mun, viskar ”sweets for my sweet” och lägger en violpastill på min tunga.

Hans läppar följer min hals och mina nyckelben alldeles för sakta. Tiden finns inte längre. Ändå vill jag skynda. När jag ber om mer drar han ned tempot mer. Han kontrollerar slagfältet jag ligger där som. Landet som inte är belägras av tro, hopp och lust. Han lägger sitt huvud mot mitt innerlår. Innerligt önskar jag hans tunga mjukt mot mina boksidor, cirkulerande kring min lust, runt min klitoris. Han väntar en stund och jag måste.

När han flyttar lite närmare lyfts mitt underliv uppåt av förväntan. Han drar i mina trådar. Spelar i en tonart jag inte behärskar. Jag är en marionett och mitt hjärta klapprar. Slutligen kommer jag av hans tungspets spetsande av min upphetsning med ett äntligen på läpparna och han tränger in i mig så hårt han kan. Jag hör hans andning. Snart är skivan slut. Han fyller mig med mjukt och hårt och sperma. Musiken tystnar sedan och jag ligger ensam kvar.

När han kommer tillbaka till sängen torkar han varsamt av mig och sveper in mig i en filt. Han lossar repen och sjalen då han klätt sig. Han ler sitt sätt.

En ensam fågel sitter på fönsterblecket. Den ser inte oss men uppvaktar sin egen spegelbild med nyfikenhet.

Jag får en försiktig puss på pannan. Distansen är återupprättad.
Jag hör när han låser om sig då han går.

jag känner mig nästan lite ensam dessa dagar
och längtar efter saker som jag inte kan få.

Jag vill inte ha några vanliga högtider
utan omöjliga möjliga dagar
helt utan vidare.

En vanlig tisdagsdag.
Bullar mitt i veckan.
Te och scones och mjuka läppar.
Ett nedsmusslat brev i en ficka.
En present av kärlek närfansomhelst...

snön rör sig som en fråga
trotsar det sönderbombade landskapet

någon kan ha tänkt sig
att älska
fastnat i rädsla och rivsår

intigheten
håller stugans röda andetag

men veden försöker ändå värma

universum, söndag

det regnar i en
snart-jul-värld


så
jag röker sjukt svåra cigaretter
medan tiden river sår i himlarna

och
försöker så gott jag kan
mellan trilskande andetag och tankar




kanske sägs det oss
under den kallt galna månen
att det finns en mening med dessa dagar
med meningslösheten

kanske sägs det oss
att det finns en mening med livet


varför kommer då
inte mina varför överens
med andras därför längre



jag vill ha nåt fint

berör mig i tanken

ge mig en hel karavan av framtidstro
och jävlaranamma

en knackande hackspett tycks försöka störa mina tankar från att gå långväga
men fasiken
det är dags att göra nytta
inte lyssna mer på pappas gamla favvisar

så nu; operation lyfta tungrumpa

jag har mött själar på vägen,
underligheter, knaster och fina dagar
men mest har jag mött ensliga tankar
som vägrar vila

det är lördag
fjortonde dag november

det luktar snö och
döda äplen hänger i träden


mina tankar är oskarpa rörelser


jag har mött själar på vägen
men något unikt i Hanks famn


det är lördag
det luktar snö

jag ska krypa tillbaka till den egendomliga himlen
och säga äntligen idag

ibland slår mig saker 
först då jag berättar odramatiskt

som idag efter en underlig sömn
står jag på jobb och kommer på mig själv
med att måla fram mönster jag inte velat se


jag tänker på hemlängtan
men jag vet inte var jag ska längta om jag ska längta hem